.

Har ni känt någon gång att precis när allt som ni kämpat för och alltid drömt om går i uppfyllelse, så vill ni inte längre ha det. Att det var bättre när det bara var en dröm?

Hur som helst så är det så jag känner nu, för det här känns (ursäkta mig men det krävs bannemej ett hårt ord här) FAN inte bra. Det ska bli så underbart skönt att åka ut i skärgården i helgen (det här kommer låte lame, men jag bryr mig inte) och bara slippa allt, att få typ, vara ute i skogen där jag är helt ensam, och det inte förändras någonting. Det har sett i princip likadant ut i den skogen sen jag besökte den för första gången. Jag älskar den känslan. Att bara vara jag, låta helvetet bryta lös och allting bara få.. processeras. Utan menande och dömande blickar från alla ytliga jävlar. Jag skiter i vad ni tycker, och jag tänker vara precis som jag vill, om det slutar med att alla hatar mig, fine, det blir eran förlust, inte min. För det är så jävla bittert att behöva leva efter andras krav och åsikter, när jag egentligen tycker det är skit. Och jag har varit en vek sate som ändå ganska mycket, på mitt egna lilla vis dock, följt strömmen och hållt mina riktiga åsikter för mig själv, för att ingen av dom jävla fittorna brytt sig om något annat än vad som anses rätt och bra.