It was always you and me

Jag vet inte riktigt vad jag gjort för att förtjäna ett sånt svek, men antagligen något hemskt. Hur som helst, även om ingen fattar detta och den det är menat för inte kommer läsa det, så känns det bra att skriva. Det är ett mycket bra sätt att processera känslor och så, iallafall så tycker jag det.
Om någon, någonsin uppfinner en tidsmaskin så skulle jag helt klart göra allt i min makt för att få låna den, för fan vad det finns mycket som skulle kunna vara optimalt nu, om man kunde åka tillbaka och ändra på det förflutna. Tror dock inte jag är den enda vars hjärna tänkt ut detta hehe. Är bara så jäkla bitter över att de två bästa sakerna i mitt liv är sumpade. Dock har jag börjat tro på ödet, bara för att det känns mycket bättre på något vis, att allt är förutbestämt och att man inte har någon makt egentligen. För på det sättet kan man ju inte göra misstag, allt man gör är rätt. Blir inte ens tankar en aning positivare om man ser på det på det här sättet, eller vad säger ni?
Tänker avsluta detta relativt dystra inlägg med att dedikera en sång till en jävligt bra person, som aldrig kommer få veta det.

Asful bild och så vidare, men detta, det är fan hit jag vill tillbaka.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0